Kronanprojektets Slut- Våra slutord
AMANDAS ORD:
Hur var resan? Hur kändes det? Hur var barnhemmet? Sådana här frågor är vad man har möts av under våren och sommaren då man träffat människor som har följt vårt projekt. Det svåraste är att svara på dessa frågor så att resan får ut sin fulla rätt i de svaren man ger. Hur formulerar man egentligen en känsla och situationer som man upplevt i några meningar? Jag har iallfall märkt att det har varit väldigt svårt. Helst av allt skulle jag vilja ha på mig våran film vart jag än går och ge ut den till varje människa som frågar, för den filmen förmedlar känslan väldigt bra.
För exakt ett år sedan visste jag inte hur stort och lyckat mitt och Catrines projektarbete skulle bli, men det jag visste var att det skulle handla om i någon form av välgörenhet. Att vi sedan efter den grunden rådde det hela i hamn är jag väldigt stolt över, det absolut bästa jag gjort i mitt liv än så länge.
Innan vi åkte till Kenya hade vi blivit förvarnade av människor här hemma att det i vissa situationer kan bli väldigt jobbigt, psykiskt sätt, då man får se extremt mycket elände. Jag kan säga att det stämde men att det var i efterhand det kom. När vi väl var i Kiberaslummen och såg hur folk mådde och bodde så förstod man inte riktigt att detta var deras verklighet, deras vardag, utan det var på kvällen i sängen som man reflekterade över vad man varit med om.
Ett väldigt tydligt exempel på det var när jag och Catrine satt på Amsterdams flygplats påväg hem till Sverige. Vi satt på ett cafe med varsin mugg i handen och en muffins. Medans vi satt där tog jag upp videokameran och kollade på klipp vi filmat och då var det som att någon knäppte med fingrarna och jag insåg hur nära fattigdomen är. Bara några timmar ifrån där vi satt, finns det dem som är oroliga över om de kommer få någon mat imorgon medans jag sitter och fikar för andra gången på en dag.
Den här resan kommer jag för alltid, alltid minnas, all vänlighet, gästfrihet och alla människor, barn som vuxna man mött kommer alltid finnas kvar i huvudet. Jag kommer för alltid komma ihåg känslan den sista kvällen på barnhemmet. Då barnen stod i en ring runt mig och Catrine och vi sjöng och skrattade tillsammans medans regnet öste ner utanför och då elektriciteten krånglade så att den enda lampan knappt lös.Men som ingen brydde sig om.
Speciellt Tack vill jag ge till min fina vän,kompanjon och följeslagare, Catrine Carlsson.
We did it, and We did it Well, love you.
CATRINES ORD:
Ja, vad ska man säga? Hela det här äventyret, slitet, förarbetet, kämpandet, jobbiga möten och plågsamma telefonsamtal men framför allt den oförglömliga och underbara resan har verkligen lämnat ett stort avtryck i mitt hjärta. Det finns så mycket jag kan skriva just nu för att förklara men man måste nog uppleva det själv för att verkligen förstå. Och när man väl upplevt det är det precis som Erik Björklund säger; "Once you get african sand in your shoes, you'll never get it out!".
Jag kan väl erkänna att jag innan Kronanprojektet startade aldrig riktigt gjort något för människor i nöd. Jag har såklart tänkt tanken och alltid velat göra nåt, skänkt lite kronor hit och dit, haft dåligt samvete när jag inte ger min 20a utan istället 10an, om ens det. Jag tror många är precis som mig, man förstår inte riktigt att det verkligen finns människor som behöver ens hjälp, eller så bara blundar man för det.
Det var därför det var så klockrent när Amanda och jag kokade ihop Kronanprojektet, äntligen kunde jag göra något för omvärlden! Att det skulle kräva så otroligt mycket arbete förstod jag dock inte förrän vi satte igång, det var tur att jag hade en lika driven vän med mig längs vägen och vi pushade varandra att fortsätta.
En krona till, en krona kan göra skillnad!
Jag minns när vi satt i Kisa på vårt allra sista möte med käre Erik och vi fick prata med Gerry Nyongesa i telefonen (föreståndaren för barnhemmet och hos vars mamma vi fick bo). Det var så otroligt häftigt, allt blev plötsligt så äkta när han pratade på sin afrikanskt brytande engelska att vi var så välkomna till Kenya och att alla barnen längtade efter oss. Vi skulle verkligen åka, biljetterna var bokade, kontakterna fixade (vi fick ju vår alldeles egna guide som visade oss runt i Nairobi - John, han gjorde vår resa till den bästa) och vi kunde äntligen räkna ner dagarna.
Plötsligt satt vi på planet hem och var fyllda av underbara minnen. Allt från att träffa otroliga masaibarn, sitta uppe sena kvällar och prata om livet med Gull, skratta och leka tillsammans med barn trots att ingen förstår den andres språk till att få chansen att förbättra flera människors liv. Samtidigt när vi sitter där i planet kommer man att tänka på hur läskigt det är att vi lever våra lyxiga liv i Sverige medan på en annan del av samma jordklot lever folk i misär där de knappt har råd med mat för dagen. Det var även nu när man var påväg hem som det slog än, det här är verkligen folks liv. De lever såhär dag ut och dag in. Det var så fruktansvärt svårt att förstå och jag tror att både jag och Amanda tryckte de jobbiga känslorna ifrån oss omedvetet. När vi var mitt i en av Afrikas största slumar och såg plåtskjulen och människors desperata försök att sälja små saker för sin överlevnad eller när vi pratade med vår vän Gull som kämpade för att få ihop sina barns skolavgifter och samtidigt var en ensamstående mamma.
Trots eländet man möttes av möttes vi inte en endaste gång av en sur min, alla tog emot oss med glädje och deras ögon lyste. Man ville bara krama om varenda en och ta med sig hem till Sverige. Hur kan dessa människor vara så lyckliga medan vi är så olyckliga och klagar på så mycket?
En sak är säkert, denna resa och äventyr har bara väckt mer frågor i mitt huvud och man vill bara hjälpa till mer och mer!
Det finns så mycket att säga, och jag har så lätt för att komma på sidospår och skulle kunna skriva i evigheter. Men det här projektet var iallafall det bästa jag gjort i hela mitt liv. Och jag är så himla stolt över mig själv och över Amanda Beuthan! WE DID IT! Det hade aldrig gått utan allas hjälp, men utan bästa Amanda hade jag inte ens skrivit det här. Jag älskar dig!
Hur var resan? Hur kändes det? Hur var barnhemmet? Sådana här frågor är vad man har möts av under våren och sommaren då man träffat människor som har följt vårt projekt. Det svåraste är att svara på dessa frågor så att resan får ut sin fulla rätt i de svaren man ger. Hur formulerar man egentligen en känsla och situationer som man upplevt i några meningar? Jag har iallfall märkt att det har varit väldigt svårt. Helst av allt skulle jag vilja ha på mig våran film vart jag än går och ge ut den till varje människa som frågar, för den filmen förmedlar känslan väldigt bra.
För exakt ett år sedan visste jag inte hur stort och lyckat mitt och Catrines projektarbete skulle bli, men det jag visste var att det skulle handla om i någon form av välgörenhet. Att vi sedan efter den grunden rådde det hela i hamn är jag väldigt stolt över, det absolut bästa jag gjort i mitt liv än så länge.
Innan vi åkte till Kenya hade vi blivit förvarnade av människor här hemma att det i vissa situationer kan bli väldigt jobbigt, psykiskt sätt, då man får se extremt mycket elände. Jag kan säga att det stämde men att det var i efterhand det kom. När vi väl var i Kiberaslummen och såg hur folk mådde och bodde så förstod man inte riktigt att detta var deras verklighet, deras vardag, utan det var på kvällen i sängen som man reflekterade över vad man varit med om.
Ett väldigt tydligt exempel på det var när jag och Catrine satt på Amsterdams flygplats påväg hem till Sverige. Vi satt på ett cafe med varsin mugg i handen och en muffins. Medans vi satt där tog jag upp videokameran och kollade på klipp vi filmat och då var det som att någon knäppte med fingrarna och jag insåg hur nära fattigdomen är. Bara några timmar ifrån där vi satt, finns det dem som är oroliga över om de kommer få någon mat imorgon medans jag sitter och fikar för andra gången på en dag.
Den här resan kommer jag för alltid, alltid minnas, all vänlighet, gästfrihet och alla människor, barn som vuxna man mött kommer alltid finnas kvar i huvudet. Jag kommer för alltid komma ihåg känslan den sista kvällen på barnhemmet. Då barnen stod i en ring runt mig och Catrine och vi sjöng och skrattade tillsammans medans regnet öste ner utanför och då elektriciteten krånglade så att den enda lampan knappt lös.Men som ingen brydde sig om.
Speciellt Tack vill jag ge till min fina vän,kompanjon och följeslagare, Catrine Carlsson.
We did it, and We did it Well, love you.
CATRINES ORD:
Ja, vad ska man säga? Hela det här äventyret, slitet, förarbetet, kämpandet, jobbiga möten och plågsamma telefonsamtal men framför allt den oförglömliga och underbara resan har verkligen lämnat ett stort avtryck i mitt hjärta. Det finns så mycket jag kan skriva just nu för att förklara men man måste nog uppleva det själv för att verkligen förstå. Och när man väl upplevt det är det precis som Erik Björklund säger; "Once you get african sand in your shoes, you'll never get it out!".
Jag kan väl erkänna att jag innan Kronanprojektet startade aldrig riktigt gjort något för människor i nöd. Jag har såklart tänkt tanken och alltid velat göra nåt, skänkt lite kronor hit och dit, haft dåligt samvete när jag inte ger min 20a utan istället 10an, om ens det. Jag tror många är precis som mig, man förstår inte riktigt att det verkligen finns människor som behöver ens hjälp, eller så bara blundar man för det.
Det var därför det var så klockrent när Amanda och jag kokade ihop Kronanprojektet, äntligen kunde jag göra något för omvärlden! Att det skulle kräva så otroligt mycket arbete förstod jag dock inte förrän vi satte igång, det var tur att jag hade en lika driven vän med mig längs vägen och vi pushade varandra att fortsätta.
En krona till, en krona kan göra skillnad!
Jag minns när vi satt i Kisa på vårt allra sista möte med käre Erik och vi fick prata med Gerry Nyongesa i telefonen (föreståndaren för barnhemmet och hos vars mamma vi fick bo). Det var så otroligt häftigt, allt blev plötsligt så äkta när han pratade på sin afrikanskt brytande engelska att vi var så välkomna till Kenya och att alla barnen längtade efter oss. Vi skulle verkligen åka, biljetterna var bokade, kontakterna fixade (vi fick ju vår alldeles egna guide som visade oss runt i Nairobi - John, han gjorde vår resa till den bästa) och vi kunde äntligen räkna ner dagarna.
Plötsligt satt vi på planet hem och var fyllda av underbara minnen. Allt från att träffa otroliga masaibarn, sitta uppe sena kvällar och prata om livet med Gull, skratta och leka tillsammans med barn trots att ingen förstår den andres språk till att få chansen att förbättra flera människors liv. Samtidigt när vi sitter där i planet kommer man att tänka på hur läskigt det är att vi lever våra lyxiga liv i Sverige medan på en annan del av samma jordklot lever folk i misär där de knappt har råd med mat för dagen. Det var även nu när man var påväg hem som det slog än, det här är verkligen folks liv. De lever såhär dag ut och dag in. Det var så fruktansvärt svårt att förstå och jag tror att både jag och Amanda tryckte de jobbiga känslorna ifrån oss omedvetet. När vi var mitt i en av Afrikas största slumar och såg plåtskjulen och människors desperata försök att sälja små saker för sin överlevnad eller när vi pratade med vår vän Gull som kämpade för att få ihop sina barns skolavgifter och samtidigt var en ensamstående mamma.
Trots eländet man möttes av möttes vi inte en endaste gång av en sur min, alla tog emot oss med glädje och deras ögon lyste. Man ville bara krama om varenda en och ta med sig hem till Sverige. Hur kan dessa människor vara så lyckliga medan vi är så olyckliga och klagar på så mycket?
En sak är säkert, denna resa och äventyr har bara väckt mer frågor i mitt huvud och man vill bara hjälpa till mer och mer!
Det finns så mycket att säga, och jag har så lätt för att komma på sidospår och skulle kunna skriva i evigheter. Men det här projektet var iallafall det bästa jag gjort i hela mitt liv. Och jag är så himla stolt över mig själv och över Amanda Beuthan! WE DID IT! Det hade aldrig gått utan allas hjälp, men utan bästa Amanda hade jag inte ens skrivit det här. Jag älskar dig!
Vi båda vill även tacka alla er som följt oss under vårt projekt, vår resa och efteråt! Och är det något ni undrar är ni mer än välkomna att ta kontakt med oss! Känn er inspirerade, be oss om hjälp om ni vill, gör vad ni kan för de som behöver hjälp. Ingenting är omöjligt, det vet vi nu.
Och med detta inlägg avslutar vi Kronanprojektet för den här gången!
Nu ger vi oss ut på nya äventyr, Catrine- till Norge och Amanda- till Lumpen.
Kanske ser ni mer av oss i framtiden?
Många kramar Amanda Beuthan & Catrine Carlsson
♥
FILM
Hejsan!!
Vi har nu under en vecka försökt ordna så att filmen ska kunna komma upp på sidan här. Men det har tyvärr inte fungerat då vi inte hittat en sida som vi kan ladda upp den på för att sedan få in den här.
Men självklart ska vi kunna lösa det här ändå, och då finns det två alternativ:
1. Om man har facebook kan man lägga till Amanda Beuthan eller Catrine Carlsson för att
sedan bli inbjuden i den grupp som vi har skapat för Kronanprojektet.
2. Eller kommenterar man med sitt namn och telefonnummer här nedan (klickar på kommentera) hör vi sedan av oss och skickar ut en skiva med filmen på!
1. Om man har facebook kan man lägga till Amanda Beuthan eller Catrine Carlsson för att
sedan bli inbjuden i den grupp som vi har skapat för Kronanprojektet.
2. Eller kommenterar man med sitt namn och telefonnummer här nedan (klickar på kommentera) hör vi sedan av oss och skickar ut en skiva med filmen på!
Vi kan också berätta att toaletterna som vi var med och tog de första spadtagen för och som är gjorda med de pengar som vi samlat in är nu klara och fungerande!
Presentation
Och idag var det dagen för presentationen i skolan. Jag och Catrine satt i skolan in i det sista och fixade med brev,filmen och vad vi skulle säga. Men det flöt på väldigt bra under presentationen när vi pratade och här låg inte fokuset på att prata utan det var filmen som var huvudgrejen.
Eftersom alla i skolan hade slutat trodde vi inte att det var så många som skulle komma, men där hade vi fel. När dörrarna stängdes var det mellan 25-30 stycken som kom och tittade. Allt från rektorer till kompisar från skolan och andra skolor, föräldrar, syskon och lärare. Något som var väldigt kul var att Erik Björklund, ordförande i Mount Elgonföreningen som vi samarbetat med, kunde komma dit tillsammans med sin dotter!
Filmen fick stående ovationer från alla, vilket var väldigt kul då vi själva också är väldigt nöjda med den! Vi fick även från Erik en tavla, skiva (med musik från barnhemmet), och tyg som är från Kimilili :). Tacktacktack!
Här kommer lite bilder från dagen och i helgen kommer filmen komma upp!
Förberedelse,förberedelse, duktiga Catten är i farten och fixar med filmen!
Brev skrevs till barnhemmet och Gull (hon som var med oss och visade omkring oss i Kimilili). Och Kronanprojektsfilmen brändes på skiva. Om du vill ha så är det bara att kommentera här nedan :) 
När vi var i Kimilili så tog vi kort på Gull och hennes familj dem framkallade vi och la i kuvertet. I kuvertet la vi också ner 6500 kenyanska pengar som motsvarar 515 kr i svenska. 
Presentation. Innan vi satte igång filmen berättade lite om vårt arbete och om resan!
Avslutar med en bild på Catrine,Erik och mig. Dessa tyger fick och och fick en stor kram av Erik och av tyget som symboliserar barnen och Kimilili. Ett riktigt bra avslut på en bra dag!
Tack Alla som kom.
Och för ni som inte kom, kommer filmen komma i helgen som sagt!
Fredagskväll
Hejsan!
Fredagskväll och äntligen helg! Jag och Catrine sitter just nu med det sista som ska fixas till presentationen, finslipar lite på filmen. Den filmen kommer också nästa vecka komma upp här på bloggen efter presentationen men vi hoppas så klart att vi ses där!
Om ni kommer ihåg blev jag och Catrine inbjudna till Björkhällakyrkan innan vi åkte ner till Kenya. Där åt vi soppa med nästan hundra pensionärer där en av dem hade läst om oss i tidningen och startat ett lotteri bland dem äldre, där pengarna sedan skulle gå till vårt projektarbete. Vi blev väl omhändertagna, åt god soppa och bytte många ord med dem. Efter vår resa skulle vi sedan komma i kontakt med dem igen för att berätta om våra upplevelser. Tyvärr blev det svårt att få ihop det nu under våren så vi kommer skicka filmen som vi har gjort och bilder. Det finns alltid sätt att lösa saker på!
En annan sak som vi fått reda på är att den 23/5 åker Erik Björklund ner till Kenya och kommer träffa Gerry (som är föreståndare på barnhemmet). Så vi kommer skicka med Erik bilder och filmen så att barnen på barnhemmet kan få se dem också :)
Trevlig Helg!
Bland annat den här bilden kommer vi framkalla och ge till Gull (i organge dräkt) som var vår ledsagare i Kimilili. Det är en av flera bilder på hennes familj :)
Fredagskväll och äntligen helg! Jag och Catrine sitter just nu med det sista som ska fixas till presentationen, finslipar lite på filmen. Den filmen kommer också nästa vecka komma upp här på bloggen efter presentationen men vi hoppas så klart att vi ses där!
Om ni kommer ihåg blev jag och Catrine inbjudna till Björkhällakyrkan innan vi åkte ner till Kenya. Där åt vi soppa med nästan hundra pensionärer där en av dem hade läst om oss i tidningen och startat ett lotteri bland dem äldre, där pengarna sedan skulle gå till vårt projektarbete. Vi blev väl omhändertagna, åt god soppa och bytte många ord med dem. Efter vår resa skulle vi sedan komma i kontakt med dem igen för att berätta om våra upplevelser. Tyvärr blev det svårt att få ihop det nu under våren så vi kommer skicka filmen som vi har gjort och bilder. Det finns alltid sätt att lösa saker på!
En annan sak som vi fått reda på är att den 23/5 åker Erik Björklund ner till Kenya och kommer träffa Gerry (som är föreståndare på barnhemmet). Så vi kommer skicka med Erik bilder och filmen så att barnen på barnhemmet kan få se dem också :)
Trevlig Helg!
Bland annat den här bilden kommer vi framkalla och ge till Gull (i organge dräkt) som var vår ledsagare i Kimilili. Det är en av flera bilder på hennes familj :)
Slutlig presentation!
Nu var det ett tag sedan man hörde om kronanprojektet, inte sant? Men häromdagen kunde man faktiskt läsa om oss i Kinda Posten, vilket var en överraskning för oss båda två men en riktigt rolig sådan!
Nu är det iallafall dags för en slutlig presentation om vårt arbete och vi vill bjuda in er allihop! Vi kommer att berätta om hela projektet från början till slut, visa bilder och filmer från projektets gång och från resan och självklart är det ett perfekt tillfälle att ställa frågor och själva bli inspirerade!
Så som sagt, alla är välkomna bara ni osar/hör av er senast den 16 maj antingen här i bloggen, eller mailar oss på [email protected], smsar eller ringer Catrine på nummer: 0761858566 eller Amanda på nummer: 0706416401.
Plats: Thoren Business School, som ligger på Storgatan 3 i Linköping.
Datum: 18 maj
Tid: 16.00
Och som lovat så lägger vi även nu upp ett litet smakprov, en kort film från en av skolorna vi besökte i Kimilili som bland annat jobbade extra mycket med barn som hade speciella behov. Här på filmen ska Amanda och jag precis åka iväg till en annan skola så vi säger hejdå till barnen som kommer springandes från alla håll och ska vinka!
Varmt Välkomna!
Påsklov
Hejsan!!
Hoppas ni har lika fint väder där ni är som här i strålande Linköping där solen riktigt värmer och människor går omkring i shorts. Ett leende på alla ansikten som man möter, tänk vad sol kan göra :D
Jag själv, Amanda. Sitter nu på biblioteket i här i Linköping och väntar på vår fina vän Catrine, idag ska vi planera och fixa med vår presentation som komma skall. Prata om hur vi ska lägga upp det och även vad vi ska säga. Ska bli kul, kul att få en återblick igen om hur det var och ännu en gång inse och uppskatta det vi har omkring oss!
Ni här som läser har än inte fått se några videosar men det kommer det lovar vi!
Fortsatt trevlig dag :)
Bild ifrån när vi satt i safaribilen :)
Hoppas ni har lika fint väder där ni är som här i strålande Linköping där solen riktigt värmer och människor går omkring i shorts. Ett leende på alla ansikten som man möter, tänk vad sol kan göra :D
Jag själv, Amanda. Sitter nu på biblioteket i här i Linköping och väntar på vår fina vän Catrine, idag ska vi planera och fixa med vår presentation som komma skall. Prata om hur vi ska lägga upp det och även vad vi ska säga. Ska bli kul, kul att få en återblick igen om hur det var och ännu en gång inse och uppskatta det vi har omkring oss!
Ni här som läser har än inte fått se några videosar men det kommer det lovar vi!
Fortsatt trevlig dag :)
Bild ifrån när vi satt i safaribilen :)
Nairobi
Tjenare vänner! Förlåt för dålig uppis! Vi har haft väldigt mycket med skolan och jag (Catrine) blev sjuk kort efter att jag kom hem från resan så bloggen blev inte prio ett under ett tag. Men nu ni, nu kommer det droppa in lite inlägg med jämna mellanrum!
Tänkte börja denna lilla bloggsvacka med att lägga upp lite blandade bilder från nairobi. Nästan alla dagar åkte vi iväg till olika platser och såg så oändligt mycket saker. Nästan att man blev snurrig av alla intryck och spännande, ovanliga grejer man stötte på! Men mellan alla dessa mål så var det ett helt äventyr bara att ta sig till dessa platser! Ibland gick vi till fots, ibland tog vi en matatu (mini-lokalbuss) ibland taxi eller någon av Johns vänner. Alltid såg man någonting, det kunde vara exotiska djur, häftiga växter, kenyaners vardagsliv, småbutiker som sålde allt möjligt konstigt! Oftast hann man inte upp med kameran, men här nedanför har ni lite bilder från Nairobi :) Slutade även med två utsiktsbilder på staden!
Kan även avslöja att lite filmer är på G ;) Och ännu en sak är att vi denna vecka har PA-vecka i skolan vilket betyder att datumet för vår presentation kommer att fastställas inom kort då vi kommer jobba med projektet hela veckan ut! Håll ut kära vänner! Hörs snart :)
Tänkte börja denna lilla bloggsvacka med att lägga upp lite blandade bilder från nairobi. Nästan alla dagar åkte vi iväg till olika platser och såg så oändligt mycket saker. Nästan att man blev snurrig av alla intryck och spännande, ovanliga grejer man stötte på! Men mellan alla dessa mål så var det ett helt äventyr bara att ta sig till dessa platser! Ibland gick vi till fots, ibland tog vi en matatu (mini-lokalbuss) ibland taxi eller någon av Johns vänner. Alltid såg man någonting, det kunde vara exotiska djur, häftiga växter, kenyaners vardagsliv, småbutiker som sålde allt möjligt konstigt! Oftast hann man inte upp med kameran, men här nedanför har ni lite bilder från Nairobi :) Slutade även med två utsiktsbilder på staden!
Kan även avslöja att lite filmer är på G ;) Och ännu en sak är att vi denna vecka har PA-vecka i skolan vilket betyder att datumet för vår presentation kommer att fastställas inom kort då vi kommer jobba med projektet hela veckan ut! Håll ut kära vänner! Hörs snart :)
Hemma i Sweden
Hejsan allihopa! Nu har vi inte skrivit här i på ett tag men vi har helt enkelt haft fullt upp! Så småningom kommer vi att skriva ihop en redogörelse på allt som vi har gjort för varenda krona vi samlat in, så sluta inte att kolla in här ;)
Allt är bra med oss i allafall, och vi håller just i detta ögonblick på att planera lite inför vår stora presentation vi ska hålla om hela projektet! Är ni intresserade av att komma och titta och lyssna på oss så skulle det vara jättebra om ni hörde av er till oss! För er som går i vår skola så kommer det komma upp info i skolan om när detta är, men är det andra som är intresserade så är det bara jättekul! Hör av er så löser vi det! :)
Tänkte bjuda på lite blandade bilder från de sista dagarna i Nairobi och från hemresan, inte jättemånga men några! De första är från när vi chillade i solen och sen åkte vi en av dagarna till en liten marknad med maaaassa frukter, grönsaker, kryddor, ärtor, bönor osv osv.. helt toppenmysigt ställe!
Carnivore
Förra veckan närmare sagt på onsdagen 16/3 stack vi efter att båda fått flätor i håret av Johns vän iväg till en restaurang som hette Carnevor. Det första vi möter när vi kommer in genom den stora fina entrén (med lyktor och träd, en väldigt djungelaktig och exotisk miljö) är en megastor grill med massor av kött överallt.
Vi slog oss ner och det kom fram en kille som berättade hur det hela går till, och det handlade om att äta så mycket kött tills du storknar i princip! (Gissa om vi var i Amandas paradis-hon älskar kött).
Man fick sedan ett stort fleravånings-fat med såser och olika sallader på, längst upp satt en liten vit flagga. När man kände att man var mätt skulle man ta ner flaggan så skulle de sluta servera kött.
Resten av kvällen blev vi serverade om och om igen med kött efter kött. Den första killen som kom fram bjöd på Kamelkött och sen var kalaset igång!
Nu kan vi pricka av alla dessa från jag-har-ätit-listan!
- Krokodil
- Kamel
- oxhjärta
(och det allra, allra bästa)
- ox balls! Alltså tjurtestikel!
Som jag (Catrine) först råkade äta av misstag haha, men nu har vi testat det, riktigt kul och det mesta riktigt gott! Krokodilen speciellt, tänk er laxsmak fast med köttkonsistens ungefär!
Över denna plats stod kockarna och grillade alla sorters kött!
Allt kött som fanns att avnjuta!
När flaggan var uppe så betydde det att man fortfarande ville ha mat.
Flaggan åkte ock ner rätt så fort för oss då man fick sjukt mycket mat.
Denna ovanliga och roliga resturang får 4 av 5 möjliga stjärnor, vilket betyder att den var grym!!
Rift Valley och Masaipeople
ågot som vi inte har berättat här på bloggen är att dagen innan vi åkte till Kimilili var och kollade utsikten på Rift Valley och besäkte Masai folket!
Den dagen var G R Y M en dag som nästan slog safaridagen. Låt mig berätta J
Först åkte vi till Rift Valley, det ligger ca en timme från där vi bor. Vi blev upplockade på guesthouse:et av John som hade fixat en taxi som var med oss under hela dagen. På vägen till Rift Valley stannade vi vid ett fruktstånd där man kunde köpa färska frukter. Det blev färsk mango, riktigtriktigt gott var det. Tänk er den mangosmak vi har hemma fast 10 gånger bättre!
Sedan fortsatte färden till Rift Valley. När vi väl kom fram så hade vi en väldigt fin utsikt över landskapet,det var relativt klart väder (och väldigtväldigt varmt). Där fanns det också små shops som man kunde handla armband, halsband eller skulpturer. Och yes Catten och jag köpte lite presenter där och prutade gjorde vi också ;).
Efter detta vände vi riktning och åkte tillbaka för att åka till Masaifolket. På vägen dit köptes det majskolvar som är som popcornpinnar och apor sprang längs vägen! När vi åkt lite längre än en timme kommer vi till en by som hete ”Masai”, där var det både vanliga kenyaner och masai människor. För att sedan åka till den riktiga byn där bara masaier bor så behövde vi en masai som kunde välkomna in oss. Så vi stannade bilen och John hoppade ur och började prata med ett gäng, fem minuter efter så kommer han tillbaka till bilen med en äldre masai som tar oss ut till landet där de bor. När vi kommer ut där så visar han omkring oss och delger sin kunskap om naturen, då deras kultur är väldigt speciell. Bla så tror de inte på mediciner från sjukhuset utan de har sina egna från naturen, masaimannen visade oss en växt som är dödlig men att dess rötter när man kokar dem sänker temperaturen i kroppen om man har feber.
När vi stod där så kom det fram väldigt många barn, massor med fina bilder togs! De var väldigt fascinerade över Catrines vita hy och gick fram och kände på den. Det som gjorde den här dagen så speciellt var att det var så grymt att få se och träffa människor som har en helt annan kultur än vad vi har och som även skiljer sig från kenyanerna+att de klär sig på ett sådant kreativt och färgglatt sätt.
Dock vet de hur de ska göra för att tjäna pengar på turister då vi betalade en liten slant för att besöka dem, men det var det värt!
ägen
Där i framsätet sitter masaimannen som var vår "nyckel" in till masaifolket, jag nämnde väl att ingen av oss i bilen kände honom? 
Ut ur bilen steg vi och masaiherren tog täten och ledde ut oss på en stor åker.
Únder tiden som vi var där,kom det flera barn, bla dem här. Även äldre kom ut från husen eller stoppade det de gjorde för komma och hälsa och se oss.
Så här såg masaiernas hus ut. I det här huset bor det nio människor i. 
I "huset" fanns det tre sådana här sängar och i varje sov det tre stycken i.
Den dödsgiftiga "frukten" men dess rötter dämpar feber,berättade han.
High Five!
Dessa följde efter oss,petade på Catten och höll oss i handen under hela tiden vi var där :)
Glädje är något som vi verkligen stött på under vår resa oavsett hur fattig eller hur dåligt man bor så finns ändå glädjen där. De barn vi stötte på under Masaibesöket blev alldeles till sig och överlyckliga över besök av turister!
Masaibarnen kunde varken swahili eller engelska.För masaierna har ett eget språk som är speciellt för dem som de pratar.
Masaiwomen!
John hade kameran och tog smygkort på masaierna, men efter ett par klick så märkte mamma masai honom som ni ser ;)
Sedan sa vi HejDå till masaierna och styrde kosan till vårt boende!
Nu är klockan 02.40 här,om 2 timmar ska vi upp för att åka till flygplatsen för att åka tillbaka till Sverige. Så är nog dags att sova lite, Catten ligger redan brevid och sussar sedan länge. Ett litet inlägg kanske hinns med innan vi åker.
Godnatt Sverige!
Sista dagen i väst
Godkväll kamrater! Just nu är vi i full gång med att packa väskorna, uppdatera bloggen, äta chips och jag dricker en liten fantaburk endast för din skull emilia! (syster samlar på läskburkar från alla möjliga olika ställen så självklart ställer jag upp;) Men nu tänkte vi berätta om sista dagen i lilla byn Kimilili, alltså i måndags och det var en dag fylld med aktiviteter!
Det började med att vi två åkte med Gull till hennes förra primary school - Matili F.Y.M! Det är nämligen en skola som specialiserat sig lite extra på barn med "special needs" vilket kan va allt från nedsatt syn eller koncentrationssvårigheter till barn som är så pass funktions handikappade att de inte kan lämna hemmet!
Jag och Amanda satte oss först och pratade med de två lärarna som har hand speciellt om dessa barn, hur intressant som helst att höra om deras arbete! Trots att de inte har kommit lika långt som i sverige än är detta en riktigt bra början!!
När vi sedan gick en rundtur till klasserna kom det barn från alla håll som var nyfikna på vilka vi var haha, jag speciellt (Catrine) var väldigt intressant att kolla på och vi hörde hela tiden (som vi gjort alla dagar under hela resan) "Mzungo!! Mzungooo! How are you? How are you? How are you?". Mzungo är alltså mig de pratar om haha, men jag tycker bara det är kul :)
Här har vi klass 3 , som ni ser är det sjukt många i en och samma klass! Egentligen finns det regleringar om hur många de ska vara berättade de för oss, men att de inte följs särskilt ofta och att de inte kan göra nåt eftersom att det är brist på lärare. Ibland kunde klasserna gå upp emot 90 elever i en klass!!
Här har vi kvinnan som visade runt oss, som vi sa väldigt väldigt intressant att höra om men det var en sak vi verkligen inte gillade!
Den stora skillnaden från Sverige är nämligen denna: Här i Kenya har de precis börjat med att ta hand om de barn med speciella behov (ett av de ser ni nere i vänstra hörnet på bilden, en albino-tjej som hade nersatt syn och därför fick sitta närmare tavlan). Det är jättebra att de har börjat jobba med detta och det har lockat fram mängder av gömda barn som föräldrar skämts över tidigare! Enorm utveckling på bara några år alltså!
Men det de gör är att de ändå särbehandlar dessa på sånt sätt som att när vi kom dit så tog de fram alla med olika individuella svårigheter och visade oss, frågade om vi ville ta kort på dem och de talar om barnen som att de är annorlunda och påpekar deras fel. Man såg t.ex. på en ung kille som fick gå fram helt ensam framför hela stora klassen (plus alla som samlades runt om och kollade in i fönster och dörrar för att devarnyfikna på mig och Amanda haha) för att visa upp sina krokiga ben hur ledsen han blev. Vi tog självklart inte kort på honom utan sa att han kunde sätta sig ner igen. Kanske är vi bara så vana vid sverige och lite för känsliga, vi gillade inte detta iallafall. Men detta är ju som sagt ändå hur bra som helst och det kommer ju bara att bli bättre!
Efter det besöket knallade vi vidare mot skolan som Gerry jobbar på, han jobbar också med barn som har speciella behov! På bilden ser ni vägen vi gick på, väldigt fint och exotiskt :)
Framför den andra skolan! Jag och Gull på bilden. Hon hade en tendens att inte le på bilder men hon var hur härlig som helst i verkligheten :)
Satte oss ner och lyssnade på allt Gerry berättade om hans arbeten, även detta intressant!
Sedan gick vi in i alla klasser och sa hej! Vissa barn frågade oss även frågor vilket var hur kul som helst :D Frågor som, hur gamla är ni? Vad heter ni? Vad läser ni för ämnen i skolan? Har ni också prov? Vad tycker ni om Kenyas klimat? Hur är vädret i Sverige? Och så skrattade alla hur mycket som helst åt att vi kan ha på oss vad vi vill i skolorna hemma i sverige och att ingen där har skoluniform haha!
Efter skolbesöken hoppade vi på Boda Boda's igen, en sorts cykel-taxi som vi älskade haha!
Nu var det dags att handla inför kvällens farvälparty, mangos, tomater, kött, bönor m.m.
Här hände även en lite kul/läskig grej! När alla vi tre, jag, Amanda och Gull gick till marknaden följde en man efter oss. Först märkte vi det inte men sen stod han hela tiden precis bredvid oss som att han hängde med oss! Gull var en bit bort och köpte tomater och killen stod vid mig och amanda. Så jag gick en liten runda på några meter för att se om han hänkade på vilket han gjorde! Då blev det nästan komiskt och så helt plötsligt hör vi hur alla kvinnor, tanter och människor runt om oss börjar skratta jättehögt.. hm, tänkte vi.. men sen började de skrika,jollra och skratta ännu mer och då såg vi att alla tittade på oss och på den här mannen. Han flinade lite men lunkade då fort därifrån. Jag och Amanda stod där som två frågetecken men sen förklarade Gull för oss att kvinnorna som sålde tomater hade frågat henne om mannen var med oss? "Nae, vi är bara tre" hade hon svarat och då började alla skratta åt honom. Sen när han fortsatte att stå kvar så hade alla ropat till honom att dra och att de skulle slå honom annars. De skyddade alltså mig och Amanda vilket var hur roligt som helst att se haha :)
Rena convisar!
När vi kom barnhemmet den här dagen visade de oss hur vattenbehållaren skulle stå när allt var klart, och här ovan har ni resultatet! Det slutade alltså med en vattenbehållare och de har även framtidsplaner för ett vattensystem inför torrperioden men än sålänge är det bara en dröm.
Mot kvällen fick vi se ännu mer dans och även teateruppvisningar från flera klasser, hur duktiga som helst! Det slutade med en vacker sång där de sjöng om dem själva, en väldigt känslofylld sång och flera av barnen började gråta då de sjöng om att de var föräldralösa men att de skulle kämpa och aldrig ge upp. Dessa barn växte ännu större i våra hjärtan och det rörde oss verkligen djupt inombords.
Efter att alla uppvisningar var klara så var det Gerrys tur att prata, och han tackade oss och tackade er för allt vi gjort, vi tillsammans! Alla barnen applåderade och tackade i kör och känslan var underbar när de sa att de kommer minna oss för alltid och att vi gett de hopp. De gav oss sedan en liten överraskning - tyger ( som vi är invevda i på bilderna ovanför och nedanför), nyckelringar, armband, halsband och en väska.
Efter att de tackade oss var det vi som ville säga något. Vi pratade direkt från hjärtat när vi sa att vi aldrig kommer glömma de och att det egentligen var vi som skulle tacka dem för den här tiden. Hela kvällen var känslosam även fastän vi inte varit länge i Kimilili så hade det ändå berört oss väldigt starkt.
Efter alla fina ord var det dags för lite festande, här delas det ut en massa mangos!
Ett mycket fint avslut på några otroliga dagar i den lilla byn Kimilili! Dessa var alltså våra sista bilder från barnhemmet och vi hoppas att ni har kollat igenom alla:) Vi kommer i senare inlägg skriva egna kommentarer och vad vi tyckt om hela upplevelsen! Det kommer även komma redoviselse över allting som har/ska köpas in, men den som väntar på något gått väntar aldrig för länge right?;)
Det började med att vi två åkte med Gull till hennes förra primary school - Matili F.Y.M! Det är nämligen en skola som specialiserat sig lite extra på barn med "special needs" vilket kan va allt från nedsatt syn eller koncentrationssvårigheter till barn som är så pass funktions handikappade att de inte kan lämna hemmet!
Jag och Amanda satte oss först och pratade med de två lärarna som har hand speciellt om dessa barn, hur intressant som helst att höra om deras arbete! Trots att de inte har kommit lika långt som i sverige än är detta en riktigt bra början!!
När vi sedan gick en rundtur till klasserna kom det barn från alla håll som var nyfikna på vilka vi var haha, jag speciellt (Catrine) var väldigt intressant att kolla på och vi hörde hela tiden (som vi gjort alla dagar under hela resan) "Mzungo!! Mzungooo! How are you? How are you? How are you?". Mzungo är alltså mig de pratar om haha, men jag tycker bara det är kul :)
Här har vi klass 3 , som ni ser är det sjukt många i en och samma klass! Egentligen finns det regleringar om hur många de ska vara berättade de för oss, men att de inte följs särskilt ofta och att de inte kan göra nåt eftersom att det är brist på lärare. Ibland kunde klasserna gå upp emot 90 elever i en klass!!
Här har vi kvinnan som visade runt oss, som vi sa väldigt väldigt intressant att höra om men det var en sak vi verkligen inte gillade!
Den stora skillnaden från Sverige är nämligen denna: Här i Kenya har de precis börjat med att ta hand om de barn med speciella behov (ett av de ser ni nere i vänstra hörnet på bilden, en albino-tjej som hade nersatt syn och därför fick sitta närmare tavlan). Det är jättebra att de har börjat jobba med detta och det har lockat fram mängder av gömda barn som föräldrar skämts över tidigare! Enorm utveckling på bara några år alltså!
Men det de gör är att de ändå särbehandlar dessa på sånt sätt som att när vi kom dit så tog de fram alla med olika individuella svårigheter och visade oss, frågade om vi ville ta kort på dem och de talar om barnen som att de är annorlunda och påpekar deras fel. Man såg t.ex. på en ung kille som fick gå fram helt ensam framför hela stora klassen (plus alla som samlades runt om och kollade in i fönster och dörrar för att devarnyfikna på mig och Amanda haha) för att visa upp sina krokiga ben hur ledsen han blev. Vi tog självklart inte kort på honom utan sa att han kunde sätta sig ner igen. Kanske är vi bara så vana vid sverige och lite för känsliga, vi gillade inte detta iallafall. Men detta är ju som sagt ändå hur bra som helst och det kommer ju bara att bli bättre!
Efter det besöket knallade vi vidare mot skolan som Gerry jobbar på, han jobbar också med barn som har speciella behov! På bilden ser ni vägen vi gick på, väldigt fint och exotiskt :)
Framför den andra skolan! Jag och Gull på bilden. Hon hade en tendens att inte le på bilder men hon var hur härlig som helst i verkligheten :)
Satte oss ner och lyssnade på allt Gerry berättade om hans arbeten, även detta intressant!
Sedan gick vi in i alla klasser och sa hej! Vissa barn frågade oss även frågor vilket var hur kul som helst :D Frågor som, hur gamla är ni? Vad heter ni? Vad läser ni för ämnen i skolan? Har ni också prov? Vad tycker ni om Kenyas klimat? Hur är vädret i Sverige? Och så skrattade alla hur mycket som helst åt att vi kan ha på oss vad vi vill i skolorna hemma i sverige och att ingen där har skoluniform haha!
Efter skolbesöken hoppade vi på Boda Boda's igen, en sorts cykel-taxi som vi älskade haha!
Nu var det dags att handla inför kvällens farvälparty, mangos, tomater, kött, bönor m.m.
Här hände även en lite kul/läskig grej! När alla vi tre, jag, Amanda och Gull gick till marknaden följde en man efter oss. Först märkte vi det inte men sen stod han hela tiden precis bredvid oss som att han hängde med oss! Gull var en bit bort och köpte tomater och killen stod vid mig och amanda. Så jag gick en liten runda på några meter för att se om han hänkade på vilket han gjorde! Då blev det nästan komiskt och så helt plötsligt hör vi hur alla kvinnor, tanter och människor runt om oss börjar skratta jättehögt.. hm, tänkte vi.. men sen började de skrika,jollra och skratta ännu mer och då såg vi att alla tittade på oss och på den här mannen. Han flinade lite men lunkade då fort därifrån. Jag och Amanda stod där som två frågetecken men sen förklarade Gull för oss att kvinnorna som sålde tomater hade frågat henne om mannen var med oss? "Nae, vi är bara tre" hade hon svarat och då började alla skratta åt honom. Sen när han fortsatte att stå kvar så hade alla ropat till honom att dra och att de skulle slå honom annars. De skyddade alltså mig och Amanda vilket var hur roligt som helst att se haha :)
Rena convisar!
När vi kom barnhemmet den här dagen visade de oss hur vattenbehållaren skulle stå när allt var klart, och här ovan har ni resultatet! Det slutade alltså med en vattenbehållare och de har även framtidsplaner för ett vattensystem inför torrperioden men än sålänge är det bara en dröm.
Mot kvällen fick vi se ännu mer dans och även teateruppvisningar från flera klasser, hur duktiga som helst! Det slutade med en vacker sång där de sjöng om dem själva, en väldigt känslofylld sång och flera av barnen började gråta då de sjöng om att de var föräldralösa men att de skulle kämpa och aldrig ge upp. Dessa barn växte ännu större i våra hjärtan och det rörde oss verkligen djupt inombords.
Efter att alla uppvisningar var klara så var det Gerrys tur att prata, och han tackade oss och tackade er för allt vi gjort, vi tillsammans! Alla barnen applåderade och tackade i kör och känslan var underbar när de sa att de kommer minna oss för alltid och att vi gett de hopp. De gav oss sedan en liten överraskning - tyger ( som vi är invevda i på bilderna ovanför och nedanför), nyckelringar, armband, halsband och en väska.
Efter att de tackade oss var det vi som ville säga något. Vi pratade direkt från hjärtat när vi sa att vi aldrig kommer glömma de och att det egentligen var vi som skulle tacka dem för den här tiden. Hela kvällen var känslosam även fastän vi inte varit länge i Kimilili så hade det ändå berört oss väldigt starkt.
Efter alla fina ord var det dags för lite festande, här delas det ut en massa mangos!
Ett mycket fint avslut på några otroliga dagar i den lilla byn Kimilili! Dessa var alltså våra sista bilder från barnhemmet och vi hoppas att ni har kollat igenom alla:) Vi kommer i senare inlägg skriva egna kommentarer och vad vi tyckt om hela upplevelsen! Det kommer även komma redoviselse över allting som har/ska köpas in, men den som väntar på något gått väntar aldrig för länge right?;)
Söndagen i barnhemmet!
Började dagen med en promenad som vanligt, här är vi påväg in mot "stan".
Eftersom att det var söndag hörde vi församlingar sjunga i små kyrkor lite överallt och helt plötsligt sprang vi in i det här gänget. De var tydligen ute på march vilket de är varje söndag, intressant!
Amanda och jag tyckte det var väldigt kul att se att de iallafall försöker hålla staden ren, det är ju iaf en bra början! Dock slängs enormt mycket bara rakt på gatan fortfarande!
Vi började denna dag med att handla in lite fler prylar till barnhemmet, men den här gången var det mest cement, vajrar och tillbehör till toaletterna! På bilden ser ni Gerry som hjälpte oss med vad som skulleköpas! Här är man nämligen tvungen att köpa alla grejer åt sina arbetare så att de kan bygga ihop det de ska, lite skillnad från i sverige med andra ord haha.
Allting slängdes upp på en kärra och sen fick en kille springa med hela köret ända hem tillbarnhemmet, nu snackar vi 30graders värme och gassande sol också, riktigt strongt!
När vi också anledde till barnhemmet några boda boda's senare hängde med barnen, hur mysiga som helst!
Sen var det dags för utdelning av vår lilla överraskning! Kommer ni ihåg att vi även köpte med oss färgpennor från IKEA ? Dessa, vita papper, blyertspennor, bläckpennor (+ röda och blåa till lärarna), skrivböcker och bindor är alltså ännu en grej vi har kunnat köpa tack vare er!
Gull berättade för oss att just bindor var ett stort problem och att det gjorde att tjejerna ofta stannade hemma under alla dagar den tiden för att de inte hade något skydd, de använder papper, bomull, tyger och allt möjligt. Detta hade vi inte ens kunnat gissa oss till men vi bestämde oss såklart direkt för att köpa två paket till varje tjej! De blev hur glada som helst och killarna kollade nyfiket på haha!
Amanda delar ut böcker, alla på barnhemmet fick två böcker var förutom de allra minsta barnen som inte börjat i skolan än, de fick varsin!
Lyckan var enorm med alla deras nya grejer! Det var så himla coolt för hela rummet blev tyst och varenda en satt och ritade/skrev och tittade på sina nya grejer :) Helt underbart
19 mars i Kimilili
Tredje dagen i den afrikanska byn, gör som tidigare och bjuder på dagen i form av bilder, enjoy!
Vaknade upp tidigt och var med tjejerna hemma hos mamma Naomi när de lagade frukost.
Utsikten från matbordet, de hade ett litet fönster in till köket :)
Utsikten från ett annat håll, det är ingången till "svensk-huset" man ser bakom dörrarna och rummet framför är det stora vardagsrummet i huset.
Varje morgon bjöds det på stekt ägg, te/kaffe, bröd, marmelad m.m.
Sedan sa vi farväl till våra vita converse och gav oss ut på mer äventyr!
Dagen började på barnhemmet och vi gick direkt för att kolla till "toahålet" som de grävde för fullt, de hade på bara en dag kommit riktigt långt, snacka om imponerande. Han förklarade även att när de kommer längre ner (de ska ju totalt typ 15m ner, tänk er tre stycken "femman" i linköpings simhall!!) så använder de hinken på bilden att hissa upp jorden med.
När vi kom hade även en stor sandhög anlänt, det är en del av toalett-bygget och en del av vad era pengar har gått till alltså!
Efter lite häng på barnhemmet drog vi oss mot Bungoma, en närliggande stad, och inhandlade vattenbehållare och lite tillbehör till den. Gull hängde med oss dit också så vi frågade henne om lite tips för ytterligare saker till barnen och hela kalaset slutade med skrivböcker, sudd, blyertspennor och kulspetspennor till allihop! Förutom det även pennor till lärarna och bindor till tjejerna. (Detta lilla shoppande med Gull höll vi dock som en liten hemlis tills dagen efteråt, läs nästa inlägg så får ni se mer!)
Hemkomna efter shoppingturen med en fet vattenbehållare som vi band fast på bilen hela vägen hem från Bungoma (ca 45min biltur skulle jag gissa), såg helt sjukt ut då den nästan var större än själva bilen haha. Vi möttes iallafall av riktigt glada individer när vi kom fram!
De blev så glada allihop att det blev ännu mer dans och sång! Riktig kanondag :)
Vaknade upp tidigt och var med tjejerna hemma hos mamma Naomi när de lagade frukost.
Utsikten från matbordet, de hade ett litet fönster in till köket :)
Utsikten från ett annat håll, det är ingången till "svensk-huset" man ser bakom dörrarna och rummet framför är det stora vardagsrummet i huset.
Varje morgon bjöds det på stekt ägg, te/kaffe, bröd, marmelad m.m.
Sedan sa vi farväl till våra vita converse och gav oss ut på mer äventyr!
Dagen började på barnhemmet och vi gick direkt för att kolla till "toahålet" som de grävde för fullt, de hade på bara en dag kommit riktigt långt, snacka om imponerande. Han förklarade även att när de kommer längre ner (de ska ju totalt typ 15m ner, tänk er tre stycken "femman" i linköpings simhall!!) så använder de hinken på bilden att hissa upp jorden med.
När vi kom hade även en stor sandhög anlänt, det är en del av toalett-bygget och en del av vad era pengar har gått till alltså!
Efter lite häng på barnhemmet drog vi oss mot Bungoma, en närliggande stad, och inhandlade vattenbehållare och lite tillbehör till den. Gull hängde med oss dit också så vi frågade henne om lite tips för ytterligare saker till barnen och hela kalaset slutade med skrivböcker, sudd, blyertspennor och kulspetspennor till allihop! Förutom det även pennor till lärarna och bindor till tjejerna. (Detta lilla shoppande med Gull höll vi dock som en liten hemlis tills dagen efteråt, läs nästa inlägg så får ni se mer!)
Hemkomna efter shoppingturen med en fet vattenbehållare som vi band fast på bilen hela vägen hem från Bungoma (ca 45min biltur skulle jag gissa), såg helt sjukt ut då den nästan var större än själva bilen haha. Vi möttes iallafall av riktigt glada individer när vi kom fram!
De blev så glada allihop att det blev ännu mer dans och sång! Riktig kanondag :)
Andra dagen
Vaknade upp till tuppens galande efter ännu en natt i mamma Naomis hus, idag kom dagen vi väntat på i flera månader - dags att besöka barnhemmet! Låter bilderna och bildtexterna redovisa denna dag:
Entrén till Gustaf Children's Home
Vi träffade även härliga Gerry Nyongesa som visade oss runt bland husen. Eftersom att vi på sätt och vis vant oss vid att hus/lerhyddor ser ut på det här sättet och att det är väldigt fattigt på flera områden i Kenya slog det oss inte lika mycket som det kanske slår er nu. Det är verkligen små, mörka lektionssalar med hål i väggarna och inte alls jämförbart med svenska skolor. På bilden sitter jag i en av bänkarna!
Två nyfikna söta barn kom in och undrade vad vi två sysslade med så de fick vara med på bild!
Vi sprang även in i class 8 när de pluggade inför det stora provet som kommer snart, alla skolor i hela Kenya gör det exakt samtidigt, precis som våra nationella prov. Detta gör de för att se om de kan börja på secondary school eller inte, så alla satsar verkligen allt de har! Just idag var det lördag, men ändå sitter de och pluggar! Riktigt ambitiösa ungdomar!
Vidare på rundvandringen stötte vi även på några pojkar som förbereder deras odlingar inför regnperioden, alla hjälps nämligen åt på helgerna och efter skolan att ta hand om alla sysslor!
I ett av flickornas sovrum, många av barnen har inte ens en egen säng men det mina vänner, har vi nu hjälpt till att fixa! Det är inte köpt ännu, men vi har redan fått en redogörelse över vart varenda öre ska/har gått och med hjälp av alla er har vi nu fixat så att 12 nya sängar ska flytta in på barnhemmet! Några våningssängar och några enkel, tänk vilken lycka en egen säng kan göra!
Här tittade vi in i Joyces rum, tjejen till höger! Hon visade oss runt bland alla sovsalar och visade även sitt eget rum. På golvet ser vi blandannat lilla Sammy som är barnhemmets senaste tillkomst. För er som känner till honom kan vi berätta att han var jättemysig och pratade på för fullt, tyvärr kunde vi inte förstå vad han sa då allt han sa var på swahili haha :) Men med kroppsspråk kommer man långt!
Deras kök, snacka om skillnad från sverige. Jag och Amanda kunde knappt vara där inne då röken gjorde att vi började hosta och ögonen tårades, detta är deras vardag. Svårt att sätta sig in i, men inga sura miner där inte!
Vi fick även vara med barnen när de dansade och sjöng - finns bara ett ord för de: grymma!
Planterade varsitt träd också! Alla barnen samlades runtomkring och några utsågs till att ta hand om våra träd när vi åkt.
Här händer det också grejer! Eftersom att vi varit i kontakt med Gerry så hade han redan förberett arbetare som hade kommit dit lagom till vårt besök - Nu skulle nämligen 3 nya toaletter byggas då de bara har "hål" och väggar/dörrar som är fallfärdiga annars! Här ovan tar vi de första spadtagen! Det skulle nämligen grävas hela 15(!!!) meter ner för hand ( vi vet, det är helt sinnes!) under toaletterna.
Barnen tittade nyfiket på:)
Gerry hade även sett till att de hade kört dit en massa ved då det är ett stort problem för de! Veden behövs till deras matlagning och det har blivit ett stort bekymmer i hela landet då många har dålig ekonomi och hugger ner träd själva vilket leder till att träden minskar, det är olagligt och man jobbar på att rädda träd/skog. Så detta är också en liten del av vad pengarna har gått till!
Entrén till Gustaf Children's Home
Vi träffade även härliga Gerry Nyongesa som visade oss runt bland husen. Eftersom att vi på sätt och vis vant oss vid att hus/lerhyddor ser ut på det här sättet och att det är väldigt fattigt på flera områden i Kenya slog det oss inte lika mycket som det kanske slår er nu. Det är verkligen små, mörka lektionssalar med hål i väggarna och inte alls jämförbart med svenska skolor. På bilden sitter jag i en av bänkarna!
Två nyfikna söta barn kom in och undrade vad vi två sysslade med så de fick vara med på bild!
Vi sprang även in i class 8 när de pluggade inför det stora provet som kommer snart, alla skolor i hela Kenya gör det exakt samtidigt, precis som våra nationella prov. Detta gör de för att se om de kan börja på secondary school eller inte, så alla satsar verkligen allt de har! Just idag var det lördag, men ändå sitter de och pluggar! Riktigt ambitiösa ungdomar!
Vidare på rundvandringen stötte vi även på några pojkar som förbereder deras odlingar inför regnperioden, alla hjälps nämligen åt på helgerna och efter skolan att ta hand om alla sysslor!
I ett av flickornas sovrum, många av barnen har inte ens en egen säng men det mina vänner, har vi nu hjälpt till att fixa! Det är inte köpt ännu, men vi har redan fått en redogörelse över vart varenda öre ska/har gått och med hjälp av alla er har vi nu fixat så att 12 nya sängar ska flytta in på barnhemmet! Några våningssängar och några enkel, tänk vilken lycka en egen säng kan göra!
Här tittade vi in i Joyces rum, tjejen till höger! Hon visade oss runt bland alla sovsalar och visade även sitt eget rum. På golvet ser vi blandannat lilla Sammy som är barnhemmets senaste tillkomst. För er som känner till honom kan vi berätta att han var jättemysig och pratade på för fullt, tyvärr kunde vi inte förstå vad han sa då allt han sa var på swahili haha :) Men med kroppsspråk kommer man långt!
Deras kök, snacka om skillnad från sverige. Jag och Amanda kunde knappt vara där inne då röken gjorde att vi började hosta och ögonen tårades, detta är deras vardag. Svårt att sätta sig in i, men inga sura miner där inte!
Vi fick även vara med barnen när de dansade och sjöng - finns bara ett ord för de: grymma!
Planterade varsitt träd också! Alla barnen samlades runtomkring och några utsågs till att ta hand om våra träd när vi åkt.
Här händer det också grejer! Eftersom att vi varit i kontakt med Gerry så hade han redan förberett arbetare som hade kommit dit lagom till vårt besök - Nu skulle nämligen 3 nya toaletter byggas då de bara har "hål" och väggar/dörrar som är fallfärdiga annars! Här ovan tar vi de första spadtagen! Det skulle nämligen grävas hela 15(!!!) meter ner för hand ( vi vet, det är helt sinnes!) under toaletterna.
Barnen tittade nyfiket på:)
Gerry hade även sett till att de hade kört dit en massa ved då det är ett stort problem för de! Veden behövs till deras matlagning och det har blivit ett stort bekymmer i hela landet då många har dålig ekonomi och hugger ner träd själva vilket leder till att träden minskar, det är olagligt och man jobbar på att rädda träd/skog. Så detta är också en liten del av vad pengarna har gått till!
Första dagen i Kimilili
Den här dagen kommer beskrivas med bilder, så titta och kanske lämna en kommentar om lusten faller in :)
Här har vi Gull Nongesa som är den som tog hand om oss i Kimilili, riktigt trevlig och härlig!
Gull visade oss vart hon bodde. Där det är massa plasthinkar är där man diskar och tvättar. Ännu en gång gick det upp för oss vilka brutala skillnader det finns.
Dess vardagsrum.
Så här ser alla vägar ut i Kimilili och i hela Kenya är det vänstertrafik men i småbyar som Kimilili så blir man inte förvånad om bilarna/cyklarna/motorcyklarna kör lite korsochtvärs. Längs den här vägen (och även alla andra) så kom det fram massor med småbarn och ropade åt Catrine "mzungomzongo" som på svenska betyder viting.Det är inte menat som ett skällsord utan något alla barnen säger och de är väldigt fascinerade över vita människor. De ser även att jag är turist men Catten får nog lite mer uppmärksamhet ;)
Något som jag och Catrine fascinerades av och aldrig kommer förstå är hur alla tjejer/kvinnor kan gå med massa saker på huvudet och hålla balansen!
Vi har fått fylla i många sådana här besökesböcker. Den här gången befann vi oss hos säkerhetsövervakningen i Kimilili. Gulll tog oss dit för att vi skulle berätta att vi var där och varför, detta görs med alla turister så de vet om att man är där ifall något skulle hända.
Den här dagen så var det en stor idrottsturnering där man tävlade i fotboll och handboll, här var det elever från alla byns skolor (vilket är rätt så många) och även barn från Gustaf Center var med och tävlade.
Under tiden som man är här träffar man mycket nytt folk och många vill komma fram och hälsa. Det är ännu en skillnad från Sverige då alla här, verkligen alla, presenterar sig, tar i hand och undrar om det är bra.
Massor med barn flockades runt oss och ställde massa frågor, bara roligt tyckte vi!
När idrottsturneringen var klar gick vi och köpte dricka och satte oss och pratade, jag,Catrine och Gull. Då kom den här lilla söttösen fram :)
Gull med hennes två barn,Calle och Elsa. Calle är den i lila shorts och Elsa den hon i mitten håller i famnen.
Detta är två killar som vi tyvärr inte kommer ihåg namnen på. Men vi kommer ihåg attde var väldigt glada och ville jättegärna vara med på kort :D
Påväg tillbaka där vi bor för att äta.
Det finns många olika växter här. Denna är en kaffeväxt och på bilden är det kaffebönor som ska bli röda först innan de kan plockas av. Andra växter som vi träffat på är bananplantage och avokadoträd, rätt så coolt att se massor dinglande avokados i träden!
Här har vi Gull Nongesa som är den som tog hand om oss i Kimilili, riktigt trevlig och härlig!
Gull visade oss vart hon bodde. Där det är massa plasthinkar är där man diskar och tvättar. Ännu en gång gick det upp för oss vilka brutala skillnader det finns.
Dess vardagsrum.
Så här ser alla vägar ut i Kimilili och i hela Kenya är det vänstertrafik men i småbyar som Kimilili så blir man inte förvånad om bilarna/cyklarna/motorcyklarna kör lite korsochtvärs. Längs den här vägen (och även alla andra) så kom det fram massor med småbarn och ropade åt Catrine "mzungomzongo" som på svenska betyder viting.Det är inte menat som ett skällsord utan något alla barnen säger och de är väldigt fascinerade över vita människor. De ser även att jag är turist men Catten får nog lite mer uppmärksamhet ;)
Något som jag och Catrine fascinerades av och aldrig kommer förstå är hur alla tjejer/kvinnor kan gå med massa saker på huvudet och hålla balansen!
Vi har fått fylla i många sådana här besökesböcker. Den här gången befann vi oss hos säkerhetsövervakningen i Kimilili. Gulll tog oss dit för att vi skulle berätta att vi var där och varför, detta görs med alla turister så de vet om att man är där ifall något skulle hända.
Den här dagen så var det en stor idrottsturnering där man tävlade i fotboll och handboll, här var det elever från alla byns skolor (vilket är rätt så många) och även barn från Gustaf Center var med och tävlade.
Under tiden som man är här träffar man mycket nytt folk och många vill komma fram och hälsa. Det är ännu en skillnad från Sverige då alla här, verkligen alla, presenterar sig, tar i hand och undrar om det är bra.
Massor med barn flockades runt oss och ställde massa frågor, bara roligt tyckte vi!
När idrottsturneringen var klar gick vi och köpte dricka och satte oss och pratade, jag,Catrine och Gull. Då kom den här lilla söttösen fram :)
Gull med hennes två barn,Calle och Elsa. Calle är den i lila shorts och Elsa den hon i mitten håller i famnen.
Detta är två killar som vi tyvärr inte kommer ihåg namnen på. Men vi kommer ihåg attde var väldigt glada och ville jättegärna vara med på kort :D
Påväg tillbaka där vi bor för att äta.
Det finns många olika växter här. Denna är en kaffeväxt och på bilden är det kaffebönor som ska bli röda först innan de kan plockas av. Andra växter som vi träffat på är bananplantage och avokadoträd, rätt så coolt att se massor dinglande avokados i träden!
Färden till Kimilili, 17/3
Då börjar vi från början,eller nästan iallafall. Vi börjar från när vi lämnade Nairobi för att sätta oss på bussen till Kimilili. Jag och Catrine hade förberett oss väl med mat, då John sa till oss att inte äta på de ställen som bussen stannade på. Så vi hade packat med oss räkost,kaviar,frukt,vatten och knäckebröd. Vi vaknade tidigt på torsdagsmorgonen för att åka till busstationen. När vi väl kom fram fick vi reda på att bussen redan hade gått, John hade fått fel tid. Men inga sura miner här för en annan,fast mindre, buss skulle åka tilll Kimilili om 20 minuter kenyansk tid. Med kenyansk tid menar jag inte tidskillnaden. Utan här kan man säga svensk tid eller kenyansk tid. Det menas med att när man säger kenyansk tid så har den en tid men oftast så gäller inte den tiden, bussen går när den är full. Och med svensk tid menas det med att den tiden går den oavsett vad. Lite roligt men faktiskt sant, då det verkligen är så!
Men efter ett tag så åkte bussen och vi var på g. Vi var de enda turisterna i busse, runt om oss satt inhemska kenyaner. Vi hade laddat ipodarna så vi lyssnade på musik och sov. Vi stannade på ett ställe för lunch där vi packade upp vår matsäck i solen,sedan bar det av igen. Och begreppet "dålig väg" har vi verkligen fått vara med om, de sista tre timmarna av resan var som hmmm...låt säga som ett hoppande discogolv,haha ;).
När vi väl kom fram efter den cirka 7-8 timmarsresan så möte Gull upp oss. Sedan hoppade vi på varsin motorcykel som tog oss hela vägen till mamma Naomis hus där vi skulle bo. Vi var framme när det var mörkt och när man kommit till en sådan här liten by så är inte elektricitet prio ett. Så med väldigt lite lyse tog vi på oss pyjamsaen och la oss för att sova.
Jag med min näst bäste vän under resan, kaviarn!!
Bussen som färdade oss
Vår sovplats, jag och Catten delade säng,haha.
Men efter ett tag så åkte bussen och vi var på g. Vi var de enda turisterna i busse, runt om oss satt inhemska kenyaner. Vi hade laddat ipodarna så vi lyssnade på musik och sov. Vi stannade på ett ställe för lunch där vi packade upp vår matsäck i solen,sedan bar det av igen. Och begreppet "dålig väg" har vi verkligen fått vara med om, de sista tre timmarna av resan var som hmmm...låt säga som ett hoppande discogolv,haha ;).
När vi väl kom fram efter den cirka 7-8 timmarsresan så möte Gull upp oss. Sedan hoppade vi på varsin motorcykel som tog oss hela vägen till mamma Naomis hus där vi skulle bo. Vi var framme när det var mörkt och när man kommit till en sådan här liten by så är inte elektricitet prio ett. Så med väldigt lite lyse tog vi på oss pyjamsaen och la oss för att sova.
Jag med min näst bäste vän under resan, kaviarn!!
Bussen som färdade oss
Vår sovplats, jag och Catten delade säng,haha.
Morsning korsning i stugorna!
Nu är vi tillbaka i huvudstaden igen och har massor att berätta för er! Väldigt synd att vårt internet krånglade under de 5 dagarna i Kimilili, men istället kommer vi uppdatera bloggen om allting nu i efterhand!
Vi åkte tillbaka hit igår eftersom att vi var klara med jobbet på barnhemmet och även för att vi har lite att fixa med gällandes studier/plugg m.m. Men det har verkligen varit en upplevelse, ett minne för livet helt klart! Två tonårstjejer ute i en inhemsk familj i den afrikanska bushen, råttor på nätterna, mysiga te-drickar kvällar fyllda med historier, underbara människor, skratt, tårar och mycket, mycket mer. Vi berättar mer senare!
Just nu är klockan 10 här och amanda ligger och sover igen, vi har redan vart uppe och käkat frukost och ska snart ut o sätta igång med rapportskrivandet i trädgården här. Hoppas på att solen håller i sig, regnperioden har nämligen kommit..
Är allt bra där hemma? Hörs snart :)
När vi kom hem igår hoppade vi in i duschen och njöt som om vi inte duschat på hundra år haha, sen stack vi iväg med käre John (som även dessa sista dagar följer med oss:) och käkade på Java House. Vi tog även en sväng förbi en affär och köpte hem diverse godsaker till dagens pluggdag!
Vi åkte tillbaka hit igår eftersom att vi var klara med jobbet på barnhemmet och även för att vi har lite att fixa med gällandes studier/plugg m.m. Men det har verkligen varit en upplevelse, ett minne för livet helt klart! Två tonårstjejer ute i en inhemsk familj i den afrikanska bushen, råttor på nätterna, mysiga te-drickar kvällar fyllda med historier, underbara människor, skratt, tårar och mycket, mycket mer. Vi berättar mer senare!
Just nu är klockan 10 här och amanda ligger och sover igen, vi har redan vart uppe och käkat frukost och ska snart ut o sätta igång med rapportskrivandet i trädgården här. Hoppas på att solen håller i sig, regnperioden har nämligen kommit..
Är allt bra där hemma? Hörs snart :)
När vi kom hem igår hoppade vi in i duschen och njöt som om vi inte duschat på hundra år haha, sen stack vi iväg med käre John (som även dessa sista dagar följer med oss:) och käkade på Java House. Vi tog även en sväng förbi en affär och köpte hem diverse godsaker till dagens pluggdag!
I Kimilili
Hejsan alla våra kära läsare!
Vi befinner oss juist nu i Kimilili och har inte lyckats få igång internet förräns nu. Men just nu sitter vi på barnhemmet där vi varit hela dagen och ska fortsätta med :). När vi kom imorse mötes vi av massa barn, och vi både sjöng och dansade med dem, riktigt kul!
Det börjar redan hända grejer här med de pengar som ni skänkt. Idag tog vi de första spadtagen för nya toaletter och vi såg (och tog kort) när massor med ved kom som de har för att värma upp maten med. Alldeles strax ska vi åka och köpa stora vattenbehållare som är en del till det vattensystem som ska byggas! Cement ska även köpas till toaletterna.
Allt detta betalas med de pengar som vi fått in från er, de är djupt tacksamma här borta och även vi!
Skillnaden mellan här och hemma är enorm, inget är som det är hemma.I vissa fall kan det vara väldigt jobbigt, som när man ska gå på toa eller duscha,men vi ser detta bara som en stor erfarenhet som vi kommer ha med oss hela livet!
Bilder kommer vi uppdatera med så fort vi har mer tid. Hoppas allt är bra med er hemma!
Vi befinner oss juist nu i Kimilili och har inte lyckats få igång internet förräns nu. Men just nu sitter vi på barnhemmet där vi varit hela dagen och ska fortsätta med :). När vi kom imorse mötes vi av massa barn, och vi både sjöng och dansade med dem, riktigt kul!
Det börjar redan hända grejer här med de pengar som ni skänkt. Idag tog vi de första spadtagen för nya toaletter och vi såg (och tog kort) när massor med ved kom som de har för att värma upp maten med. Alldeles strax ska vi åka och köpa stora vattenbehållare som är en del till det vattensystem som ska byggas! Cement ska även köpas till toaletterna.
Allt detta betalas med de pengar som vi fått in från er, de är djupt tacksamma här borta och även vi!
Skillnaden mellan här och hemma är enorm, inget är som det är hemma.I vissa fall kan det vara väldigt jobbigt, som när man ska gå på toa eller duscha,men vi ser detta bara som en stor erfarenhet som vi kommer ha med oss hela livet!
Bilder kommer vi uppdatera med så fort vi har mer tid. Hoppas allt är bra med er hemma!
Godmorgon Sverige!
Eller för oss är det inte morgon längre då klockan är snart elva. Men vi har fixat oss nu för att ta denna onsdag med storm, det är vår sista dag här i Nairobi innan vi beger oss till Kimilili imorgon. Idag ska vi åka till Rift Valley som är det östafrikanska gravsänkesystemet. Alltså där den afrikanska och den arabiska kontinentalplattan rör sig bort från varandra, ska tydligen vara hur fint som helst! Sedan ska vi även kanske fläta vårt hår in african style haha! Vi får se vart dagen tar oss, vi kanske kommer hem tidigt ikväll så vi kan göra ett inlägg då med :)
En väldigt cool upptäckt som vi gjorde igår var att vi köpte majskolvar i ett stånd, kolvar hade blivit grillade. Sedan nbär vi började äta såg vi att det var popvcorn, då vissa hade "poppat", bildbevis här nedanför.
Men nu är det dags att sticka, ha en bra dag!
En väldigt cool upptäckt som vi gjorde igår var att vi köpte majskolvar i ett stånd, kolvar hade blivit grillade. Sedan nbär vi började äta såg vi att det var popvcorn, då vissa hade "poppat", bildbevis här nedanför.
Men nu är det dags att sticka, ha en bra dag!
Tisdagen i Kiberaslummen
Hej kära vänner, vi är ledsna för ganska få uppdateringar men igår gick strömmen precis när vi skulle uppdatera, haha attans!
Igår var vi ute på ett riktigt äventyr i alla fall. Vid dagens slut hade vi lockat fram mängder av leenden, det var nämligen dags att besöka afrikas största slum - Kibera.
Som vanligt hängde John med oss och eftersom att slummen inte ligger jättelångt från där vi bor så tog vi en promenad i solen och fick även se ännu mer av Nairobi. Tuppar som gal, färgglada blommor, små stånd med nyplockade färska frukter lite här och var, musik spelades på många ställen och människor som korsar vägarna huller om buller. Då ska vi inte tala om den tvåfiliga vägen som plötsligt blir fyrafilig.
Innan vi gick slumturen hälsade vi på Johns svenska kompis och deras organisation som jobbar med HIV-positiva människor. Bland annat så hade de en liten verkstad där kvinnor från Kibera med HIV gjorde smycken, både i terapeutiskt syfte men också för att få inkomster. De hade även en studio där de spelade in musik och filmer, en dansstudio och ett rum med alla fina smycken som tillverkades där. Självklart gick amanda och jag därifrån liiite fattigare!
Här träffade vi även en till göteborgare, Andreas, som bestämde sig för att följa med på rundturen i slummen och till Silver Women Community.
Kibera slummen var verkligen något alldeles speciellt. Går nästan att jämföra med en soptipp med plåtskjul där folk lever dag ut och dag in. Höns och hundar springer omkring, rykande sopberg ligger i varje hörn. Det häftiga är att mitt i allt elände spelas det musik, det sjungs, det skrattas och folk är glada. Våra i-landsproblem kändes plötsligt så obetydliga. Svårt att förklara känslan med ord, man måste nästan besöka det här stället själv för att förstå.
Tillslut så var det dags för Silver Women Community iallafall! Det är för er som inte vet en grupp kvinnor som alla bor i Kiberaslummen och som alla är HIV-positiva. Dessa har tagit hand om små barn ända sedan 05 och de ger barnen mat, tvättar dem, undervisar dem och tar hand om de på dagarna. Dessa barn bor i slummen och de flesta har föräldrar att komma hem till, men inte alla. Många är även de drabbade av HIV och lever i mycket fattiga förhållanden.
Eftersom att vi har samlat in så otroligt mycket pengar så beslutade vi att vi skulle ta 3000kr till den här verksamheten. Vi pratade med John om det redan innan vi åkte dit så när vi kom hade de gjort upp en lista på vad de behövde allra mest. På listan stod det mest mat då det är deras allra största problem, men även saker som skolböcker, pennor, tvättmedel, diskmedel, vattendunkar.
Tillsammans med två kvinnor och John begav vi oss sedan mot en stor affär liknande våra supermarkets i västvärlden i närheten av slummen. Sedan sa vi, plocka på precis allt ni behöver till er verksamhet, vi betalar! Hela kalaset slutade med tre stora fullproppade vagnar, två stora vattendunkar och en stor matta. Det var verkligen en helt otrolig känsla och de blev hur glada som helst! (Kollar ni bilderna längre ner kan ni se kvittot på allt de köpte)
När alla stod i kassan och betalade kilade jag iväg och köpte två kalla coca-color (haha säger man två coca-color eller två coca-cola?) Vi sitter o skrattar här för oss själva, båda låter ju fel), vatten och minibananer till mig och Amanda. Eftersom att det tog sån tid för alla Silver Womens varor att bli klara tog jag en annan kassa. Framför mig stod en kvinna som hade köpt lite mat för dagen, tyvärr räckte inte hennes pengar till och kassören visste inte hur man tog bort varor. Där stod jag med en full plånbok (eller magväska som jag hade innanför mitt linne). Allt hon behövde var 20 svenska kronor, alltså 200 kenyanska shilling. Så jag gjorde dagens goda gärning nummer två och gav de till henne. Hon blev jätteglad och det kändes verkligen hur kul som helst att en liten obetydlig 20a för mig kunde göra så mycket för henne.
Tillslut beställde vi två taxibilar för att få plats med alla grejer och körde hem de till deras community där barnen sjöng för oss och alla tackade oss. Helt underbar dag!
Påvägen till Kiberaslummen så tänkte vi köpa manog, här letar en kenyan efter en mogen till oss :)
Inga ställningar eller hjälmar som skydd här inte ;)
I danslokalen där massor barn kommer varje lördag för attd dansa. På bilden har vi de två svenskarna Petter och Andreas, gissa vilka det är? :P Och sen John :)
I "smyckesshoppen"
Finns inga soptippar här, speciellt inte i slummen så här kastas skiten på gatorna.
Grinden in till Silver Women
Thumbs up!
Kvittot blev lååångt och så blev det ett till kvitto för det glömdes lite saker ;)
Vill ni veta exakt vad de köpte, så skriv en kommentar så skriver vi ett inlägg om det!
Igår var vi ute på ett riktigt äventyr i alla fall. Vid dagens slut hade vi lockat fram mängder av leenden, det var nämligen dags att besöka afrikas största slum - Kibera.
Som vanligt hängde John med oss och eftersom att slummen inte ligger jättelångt från där vi bor så tog vi en promenad i solen och fick även se ännu mer av Nairobi. Tuppar som gal, färgglada blommor, små stånd med nyplockade färska frukter lite här och var, musik spelades på många ställen och människor som korsar vägarna huller om buller. Då ska vi inte tala om den tvåfiliga vägen som plötsligt blir fyrafilig.
Innan vi gick slumturen hälsade vi på Johns svenska kompis och deras organisation som jobbar med HIV-positiva människor. Bland annat så hade de en liten verkstad där kvinnor från Kibera med HIV gjorde smycken, både i terapeutiskt syfte men också för att få inkomster. De hade även en studio där de spelade in musik och filmer, en dansstudio och ett rum med alla fina smycken som tillverkades där. Självklart gick amanda och jag därifrån liiite fattigare!
Här träffade vi även en till göteborgare, Andreas, som bestämde sig för att följa med på rundturen i slummen och till Silver Women Community.
Kibera slummen var verkligen något alldeles speciellt. Går nästan att jämföra med en soptipp med plåtskjul där folk lever dag ut och dag in. Höns och hundar springer omkring, rykande sopberg ligger i varje hörn. Det häftiga är att mitt i allt elände spelas det musik, det sjungs, det skrattas och folk är glada. Våra i-landsproblem kändes plötsligt så obetydliga. Svårt att förklara känslan med ord, man måste nästan besöka det här stället själv för att förstå.
Tillslut så var det dags för Silver Women Community iallafall! Det är för er som inte vet en grupp kvinnor som alla bor i Kiberaslummen och som alla är HIV-positiva. Dessa har tagit hand om små barn ända sedan 05 och de ger barnen mat, tvättar dem, undervisar dem och tar hand om de på dagarna. Dessa barn bor i slummen och de flesta har föräldrar att komma hem till, men inte alla. Många är även de drabbade av HIV och lever i mycket fattiga förhållanden.
Eftersom att vi har samlat in så otroligt mycket pengar så beslutade vi att vi skulle ta 3000kr till den här verksamheten. Vi pratade med John om det redan innan vi åkte dit så när vi kom hade de gjort upp en lista på vad de behövde allra mest. På listan stod det mest mat då det är deras allra största problem, men även saker som skolböcker, pennor, tvättmedel, diskmedel, vattendunkar.
Tillsammans med två kvinnor och John begav vi oss sedan mot en stor affär liknande våra supermarkets i västvärlden i närheten av slummen. Sedan sa vi, plocka på precis allt ni behöver till er verksamhet, vi betalar! Hela kalaset slutade med tre stora fullproppade vagnar, två stora vattendunkar och en stor matta. Det var verkligen en helt otrolig känsla och de blev hur glada som helst! (Kollar ni bilderna längre ner kan ni se kvittot på allt de köpte)
När alla stod i kassan och betalade kilade jag iväg och köpte två kalla coca-color (haha säger man två coca-color eller två coca-cola?) Vi sitter o skrattar här för oss själva, båda låter ju fel), vatten och minibananer till mig och Amanda. Eftersom att det tog sån tid för alla Silver Womens varor att bli klara tog jag en annan kassa. Framför mig stod en kvinna som hade köpt lite mat för dagen, tyvärr räckte inte hennes pengar till och kassören visste inte hur man tog bort varor. Där stod jag med en full plånbok (eller magväska som jag hade innanför mitt linne). Allt hon behövde var 20 svenska kronor, alltså 200 kenyanska shilling. Så jag gjorde dagens goda gärning nummer två och gav de till henne. Hon blev jätteglad och det kändes verkligen hur kul som helst att en liten obetydlig 20a för mig kunde göra så mycket för henne.
Tillslut beställde vi två taxibilar för att få plats med alla grejer och körde hem de till deras community där barnen sjöng för oss och alla tackade oss. Helt underbar dag!
Påvägen till Kiberaslummen så tänkte vi köpa manog, här letar en kenyan efter en mogen till oss :)
Inga ställningar eller hjälmar som skydd här inte ;)
I danslokalen där massor barn kommer varje lördag för attd dansa. På bilden har vi de två svenskarna Petter och Andreas, gissa vilka det är? :P Och sen John :)
I "smyckesshoppen"
Finns inga soptippar här, speciellt inte i slummen så här kastas skiten på gatorna.
Grinden in till Silver Women
Thumbs up!
Kvittot blev lååångt och så blev det ett till kvitto för det glömdes lite saker ;)
Vill ni veta exakt vad de köpte, så skriv en kommentar så skriver vi ett inlägg om det!
