Godkväll kamrater! Just nu är vi i full gång med att packa väskorna, uppdatera bloggen, äta chips och jag dricker en liten fantaburk endast för din skull emilia! (syster samlar på läskburkar från alla möjliga olika ställen så självklart ställer jag upp;) Men nu tänkte vi berätta om sista dagen i lilla byn Kimilili, alltså i måndags och det var en dag fylld med aktiviteter!

Det började med att vi två åkte med Gull till hennes förra primary school - Matili F.Y.M! Det är nämligen en skola som specialiserat sig lite extra på barn med "special needs" vilket kan va allt från nedsatt syn eller koncentrationssvårigheter till barn som är så pass funktions handikappade att de inte kan lämna hemmet!


Jag och Amanda satte oss först och pratade med de två lärarna som har hand speciellt om dessa barn, hur intressant som helst att höra om deras arbete! Trots att de inte har kommit lika långt som i sverige än är detta en riktigt bra början!!

När vi sedan gick en rundtur till klasserna kom det barn från alla håll som var nyfikna på vilka vi var haha, jag speciellt (Catrine) var väldigt intressant att kolla på och vi hörde hela tiden (som vi gjort alla dagar under hela resan) "Mzungo!! Mzungooo! How are you? How are you? How are you?". Mzungo är alltså mig de pratar om haha, men jag tycker bara det är kul :)

Här har vi klass 3 , som ni ser är det sjukt många i en och samma klass! Egentligen finns det regleringar om hur många de ska vara berättade de för oss, men att de inte följs särskilt ofta och att de inte kan göra nåt eftersom att det är brist på lärare. Ibland kunde klasserna gå upp emot 90 elever i en klass!!

Här har vi kvinnan som visade runt oss, som vi sa väldigt väldigt intressant att höra om men det var en sak vi verkligen inte gillade!
Den stora skillnaden från Sverige är nämligen denna: Här i Kenya har de precis börjat med att ta hand om de barn med speciella behov (ett av de ser ni nere i vänstra hörnet på bilden, en albino-tjej som hade nersatt syn och därför fick sitta närmare tavlan). Det är jättebra att de har börjat jobba med detta och det har lockat fram mängder av gömda barn som föräldrar skämts över tidigare! Enorm utveckling på bara några år alltså!

Men det de gör är att de ändå särbehandlar dessa på sånt sätt som att när vi kom dit så tog de fram alla med olika individuella svårigheter och visade oss, frågade om vi ville ta kort på dem och de talar om barnen som att de är annorlunda och påpekar deras fel. Man såg t.ex. på en ung kille som fick gå fram helt ensam framför hela stora klassen  (plus alla som samlades runt om och kollade in i fönster och dörrar för att devarnyfikna på mig och Amanda haha) för att visa upp sina krokiga ben hur ledsen han blev. Vi tog självklart inte kort på honom utan sa att han kunde sätta sig ner igen. Kanske är vi bara så vana vid sverige och lite för känsliga, vi gillade inte detta iallafall. Men detta är ju som sagt ändå hur bra som helst och det kommer ju bara att bli bättre!


Efter det besöket knallade vi vidare mot skolan som Gerry jobbar på, han jobbar också med barn som har speciella behov! På bilden ser ni vägen vi gick på, väldigt fint och exotiskt :)

Framför den andra skolan! Jag och Gull på bilden. Hon hade en tendens att inte le på bilder men hon var hur härlig som helst i verkligheten :)


Satte oss ner och lyssnade på allt Gerry berättade om hans arbeten, även detta intressant!

Sedan gick vi in i alla klasser och sa hej! Vissa barn frågade oss även frågor vilket var hur kul som helst :D Frågor som, hur gamla är ni? Vad heter ni? Vad läser ni för ämnen i skolan? Har ni också prov? Vad tycker ni om Kenyas klimat? Hur är vädret i Sverige? Och så skrattade alla hur mycket som helst åt att vi kan ha på oss vad vi vill i skolorna hemma i sverige och att ingen där har skoluniform haha!


Efter skolbesöken hoppade vi på Boda Boda's igen, en sorts cykel-taxi som vi älskade haha!

Nu var det dags att handla inför kvällens farvälparty, mangos, tomater, kött, bönor m.m.



Här hände även en lite kul/läskig grej! När alla vi tre, jag, Amanda och Gull gick till marknaden följde en man efter oss. Först märkte vi det inte men sen stod han hela tiden precis bredvid oss som att han hängde med oss! Gull var en bit bort och köpte tomater och killen stod vid mig och amanda. Så jag gick en liten runda på några meter för att se om han hänkade på vilket han gjorde! Då blev det nästan komiskt och så helt plötsligt hör vi hur alla kvinnor, tanter och människor runt om oss börjar skratta jättehögt.. hm, tänkte vi.. men sen började de skrika,jollra och skratta ännu mer och då såg vi att alla tittade på oss och på den här mannen. Han flinade lite men lunkade då fort därifrån. Jag och Amanda stod där som två frågetecken men sen förklarade Gull för oss att kvinnorna som sålde tomater hade frågat henne om mannen var med oss? "Nae, vi är bara tre" hade hon svarat och då började alla skratta åt honom. Sen när han fortsatte att stå kvar så hade alla ropat till honom att dra och att de skulle slå honom annars. De skyddade alltså mig och Amanda vilket var hur roligt som helst att se haha :)


Rena convisar!

När vi kom barnhemmet den här dagen visade de oss hur vattenbehållaren skulle stå när allt var klart, och här ovan har ni resultatet! Det slutade alltså med en vattenbehållare och de har även framtidsplaner för ett vattensystem inför torrperioden men än sålänge är det bara en dröm.

Mot kvällen fick vi se ännu mer dans och även teateruppvisningar från flera klasser, hur duktiga som helst! Det slutade med en vacker sång där de sjöng om dem själva, en väldigt känslofylld sång och flera av barnen började gråta då de sjöng om att de var föräldralösa men att de skulle kämpa och aldrig ge upp. Dessa barn växte ännu större i våra hjärtan och det rörde oss verkligen djupt inombords. 
Efter att alla uppvisningar var klara så var det Gerrys tur att prata, och han tackade oss och tackade er för allt vi gjort, vi tillsammans! Alla barnen applåderade och tackade i kör och känslan var underbar när de sa att de kommer minna oss för alltid och att vi gett de hopp. De gav oss sedan en liten överraskning - tyger ( som vi är invevda i på bilderna ovanför och nedanför), nyckelringar, armband, halsband och en väska.

Efter att de tackade oss var det vi som ville säga något. Vi pratade direkt från hjärtat när vi sa att vi aldrig kommer glömma de och att det egentligen var vi som skulle tacka dem för den här tiden. Hela kvällen var känslosam även fastän vi inte varit länge i Kimilili så hade det ändå berört oss väldigt starkt.

Efter alla fina ord var det dags för lite festande, här delas det ut en massa mangos!




Ett mycket fint avslut på några otroliga dagar i den lilla byn Kimilili! Dessa var alltså våra sista bilder från barnhemmet och vi hoppas att ni har kollat igenom alla:) Vi kommer i senare inlägg skriva egna kommentarer och vad vi tyckt om hela upplevelsen! Det kommer även komma redoviselse över allting som har/ska köpas in, men den som väntar på något gått väntar aldrig för länge right?;)