Kronanprojektets Slut- Våra slutord
AMANDAS ORD:
Hur var resan? Hur kändes det? Hur var barnhemmet? Sådana här frågor är vad man har möts av under våren och sommaren då man träffat människor som har följt vårt projekt. Det svåraste är att svara på dessa frågor så att resan får ut sin fulla rätt i de svaren man ger. Hur formulerar man egentligen en känsla och situationer som man upplevt i några meningar? Jag har iallfall märkt att det har varit väldigt svårt. Helst av allt skulle jag vilja ha på mig våran film vart jag än går och ge ut den till varje människa som frågar, för den filmen förmedlar känslan väldigt bra.
För exakt ett år sedan visste jag inte hur stort och lyckat mitt och Catrines projektarbete skulle bli, men det jag visste var att det skulle handla om i någon form av välgörenhet. Att vi sedan efter den grunden rådde det hela i hamn är jag väldigt stolt över, det absolut bästa jag gjort i mitt liv än så länge.
Innan vi åkte till Kenya hade vi blivit förvarnade av människor här hemma att det i vissa situationer kan bli väldigt jobbigt, psykiskt sätt, då man får se extremt mycket elände. Jag kan säga att det stämde men att det var i efterhand det kom. När vi väl var i Kiberaslummen och såg hur folk mådde och bodde så förstod man inte riktigt att detta var deras verklighet, deras vardag, utan det var på kvällen i sängen som man reflekterade över vad man varit med om.
Ett väldigt tydligt exempel på det var när jag och Catrine satt på Amsterdams flygplats påväg hem till Sverige. Vi satt på ett cafe med varsin mugg i handen och en muffins. Medans vi satt där tog jag upp videokameran och kollade på klipp vi filmat och då var det som att någon knäppte med fingrarna och jag insåg hur nära fattigdomen är. Bara några timmar ifrån där vi satt, finns det dem som är oroliga över om de kommer få någon mat imorgon medans jag sitter och fikar för andra gången på en dag.
Den här resan kommer jag för alltid, alltid minnas, all vänlighet, gästfrihet och alla människor, barn som vuxna man mött kommer alltid finnas kvar i huvudet. Jag kommer för alltid komma ihåg känslan den sista kvällen på barnhemmet. Då barnen stod i en ring runt mig och Catrine och vi sjöng och skrattade tillsammans medans regnet öste ner utanför och då elektriciteten krånglade så att den enda lampan knappt lös.Men som ingen brydde sig om.
Speciellt Tack vill jag ge till min fina vän,kompanjon och följeslagare, Catrine Carlsson.
We did it, and We did it Well, love you.
CATRINES ORD:
Ja, vad ska man säga? Hela det här äventyret, slitet, förarbetet, kämpandet, jobbiga möten och plågsamma telefonsamtal men framför allt den oförglömliga och underbara resan har verkligen lämnat ett stort avtryck i mitt hjärta. Det finns så mycket jag kan skriva just nu för att förklara men man måste nog uppleva det själv för att verkligen förstå. Och när man väl upplevt det är det precis som Erik Björklund säger; "Once you get african sand in your shoes, you'll never get it out!".
Jag kan väl erkänna att jag innan Kronanprojektet startade aldrig riktigt gjort något för människor i nöd. Jag har såklart tänkt tanken och alltid velat göra nåt, skänkt lite kronor hit och dit, haft dåligt samvete när jag inte ger min 20a utan istället 10an, om ens det. Jag tror många är precis som mig, man förstår inte riktigt att det verkligen finns människor som behöver ens hjälp, eller så bara blundar man för det.
Det var därför det var så klockrent när Amanda och jag kokade ihop Kronanprojektet, äntligen kunde jag göra något för omvärlden! Att det skulle kräva så otroligt mycket arbete förstod jag dock inte förrän vi satte igång, det var tur att jag hade en lika driven vän med mig längs vägen och vi pushade varandra att fortsätta.
En krona till, en krona kan göra skillnad!
Jag minns när vi satt i Kisa på vårt allra sista möte med käre Erik och vi fick prata med Gerry Nyongesa i telefonen (föreståndaren för barnhemmet och hos vars mamma vi fick bo). Det var så otroligt häftigt, allt blev plötsligt så äkta när han pratade på sin afrikanskt brytande engelska att vi var så välkomna till Kenya och att alla barnen längtade efter oss. Vi skulle verkligen åka, biljetterna var bokade, kontakterna fixade (vi fick ju vår alldeles egna guide som visade oss runt i Nairobi - John, han gjorde vår resa till den bästa) och vi kunde äntligen räkna ner dagarna.
Plötsligt satt vi på planet hem och var fyllda av underbara minnen. Allt från att träffa otroliga masaibarn, sitta uppe sena kvällar och prata om livet med Gull, skratta och leka tillsammans med barn trots att ingen förstår den andres språk till att få chansen att förbättra flera människors liv. Samtidigt när vi sitter där i planet kommer man att tänka på hur läskigt det är att vi lever våra lyxiga liv i Sverige medan på en annan del av samma jordklot lever folk i misär där de knappt har råd med mat för dagen. Det var även nu när man var påväg hem som det slog än, det här är verkligen folks liv. De lever såhär dag ut och dag in. Det var så fruktansvärt svårt att förstå och jag tror att både jag och Amanda tryckte de jobbiga känslorna ifrån oss omedvetet. När vi var mitt i en av Afrikas största slumar och såg plåtskjulen och människors desperata försök att sälja små saker för sin överlevnad eller när vi pratade med vår vän Gull som kämpade för att få ihop sina barns skolavgifter och samtidigt var en ensamstående mamma.
Trots eländet man möttes av möttes vi inte en endaste gång av en sur min, alla tog emot oss med glädje och deras ögon lyste. Man ville bara krama om varenda en och ta med sig hem till Sverige. Hur kan dessa människor vara så lyckliga medan vi är så olyckliga och klagar på så mycket?
En sak är säkert, denna resa och äventyr har bara väckt mer frågor i mitt huvud och man vill bara hjälpa till mer och mer!
Det finns så mycket att säga, och jag har så lätt för att komma på sidospår och skulle kunna skriva i evigheter. Men det här projektet var iallafall det bästa jag gjort i hela mitt liv. Och jag är så himla stolt över mig själv och över Amanda Beuthan! WE DID IT! Det hade aldrig gått utan allas hjälp, men utan bästa Amanda hade jag inte ens skrivit det här. Jag älskar dig!
Hur var resan? Hur kändes det? Hur var barnhemmet? Sådana här frågor är vad man har möts av under våren och sommaren då man träffat människor som har följt vårt projekt. Det svåraste är att svara på dessa frågor så att resan får ut sin fulla rätt i de svaren man ger. Hur formulerar man egentligen en känsla och situationer som man upplevt i några meningar? Jag har iallfall märkt att det har varit väldigt svårt. Helst av allt skulle jag vilja ha på mig våran film vart jag än går och ge ut den till varje människa som frågar, för den filmen förmedlar känslan väldigt bra.
För exakt ett år sedan visste jag inte hur stort och lyckat mitt och Catrines projektarbete skulle bli, men det jag visste var att det skulle handla om i någon form av välgörenhet. Att vi sedan efter den grunden rådde det hela i hamn är jag väldigt stolt över, det absolut bästa jag gjort i mitt liv än så länge.
Innan vi åkte till Kenya hade vi blivit förvarnade av människor här hemma att det i vissa situationer kan bli väldigt jobbigt, psykiskt sätt, då man får se extremt mycket elände. Jag kan säga att det stämde men att det var i efterhand det kom. När vi väl var i Kiberaslummen och såg hur folk mådde och bodde så förstod man inte riktigt att detta var deras verklighet, deras vardag, utan det var på kvällen i sängen som man reflekterade över vad man varit med om.
Ett väldigt tydligt exempel på det var när jag och Catrine satt på Amsterdams flygplats påväg hem till Sverige. Vi satt på ett cafe med varsin mugg i handen och en muffins. Medans vi satt där tog jag upp videokameran och kollade på klipp vi filmat och då var det som att någon knäppte med fingrarna och jag insåg hur nära fattigdomen är. Bara några timmar ifrån där vi satt, finns det dem som är oroliga över om de kommer få någon mat imorgon medans jag sitter och fikar för andra gången på en dag.
Den här resan kommer jag för alltid, alltid minnas, all vänlighet, gästfrihet och alla människor, barn som vuxna man mött kommer alltid finnas kvar i huvudet. Jag kommer för alltid komma ihåg känslan den sista kvällen på barnhemmet. Då barnen stod i en ring runt mig och Catrine och vi sjöng och skrattade tillsammans medans regnet öste ner utanför och då elektriciteten krånglade så att den enda lampan knappt lös.Men som ingen brydde sig om.
Speciellt Tack vill jag ge till min fina vän,kompanjon och följeslagare, Catrine Carlsson.
We did it, and We did it Well, love you.
CATRINES ORD:
Ja, vad ska man säga? Hela det här äventyret, slitet, förarbetet, kämpandet, jobbiga möten och plågsamma telefonsamtal men framför allt den oförglömliga och underbara resan har verkligen lämnat ett stort avtryck i mitt hjärta. Det finns så mycket jag kan skriva just nu för att förklara men man måste nog uppleva det själv för att verkligen förstå. Och när man väl upplevt det är det precis som Erik Björklund säger; "Once you get african sand in your shoes, you'll never get it out!".
Jag kan väl erkänna att jag innan Kronanprojektet startade aldrig riktigt gjort något för människor i nöd. Jag har såklart tänkt tanken och alltid velat göra nåt, skänkt lite kronor hit och dit, haft dåligt samvete när jag inte ger min 20a utan istället 10an, om ens det. Jag tror många är precis som mig, man förstår inte riktigt att det verkligen finns människor som behöver ens hjälp, eller så bara blundar man för det.
Det var därför det var så klockrent när Amanda och jag kokade ihop Kronanprojektet, äntligen kunde jag göra något för omvärlden! Att det skulle kräva så otroligt mycket arbete förstod jag dock inte förrän vi satte igång, det var tur att jag hade en lika driven vän med mig längs vägen och vi pushade varandra att fortsätta.
En krona till, en krona kan göra skillnad!
Jag minns när vi satt i Kisa på vårt allra sista möte med käre Erik och vi fick prata med Gerry Nyongesa i telefonen (föreståndaren för barnhemmet och hos vars mamma vi fick bo). Det var så otroligt häftigt, allt blev plötsligt så äkta när han pratade på sin afrikanskt brytande engelska att vi var så välkomna till Kenya och att alla barnen längtade efter oss. Vi skulle verkligen åka, biljetterna var bokade, kontakterna fixade (vi fick ju vår alldeles egna guide som visade oss runt i Nairobi - John, han gjorde vår resa till den bästa) och vi kunde äntligen räkna ner dagarna.
Plötsligt satt vi på planet hem och var fyllda av underbara minnen. Allt från att träffa otroliga masaibarn, sitta uppe sena kvällar och prata om livet med Gull, skratta och leka tillsammans med barn trots att ingen förstår den andres språk till att få chansen att förbättra flera människors liv. Samtidigt när vi sitter där i planet kommer man att tänka på hur läskigt det är att vi lever våra lyxiga liv i Sverige medan på en annan del av samma jordklot lever folk i misär där de knappt har råd med mat för dagen. Det var även nu när man var påväg hem som det slog än, det här är verkligen folks liv. De lever såhär dag ut och dag in. Det var så fruktansvärt svårt att förstå och jag tror att både jag och Amanda tryckte de jobbiga känslorna ifrån oss omedvetet. När vi var mitt i en av Afrikas största slumar och såg plåtskjulen och människors desperata försök att sälja små saker för sin överlevnad eller när vi pratade med vår vän Gull som kämpade för att få ihop sina barns skolavgifter och samtidigt var en ensamstående mamma.
Trots eländet man möttes av möttes vi inte en endaste gång av en sur min, alla tog emot oss med glädje och deras ögon lyste. Man ville bara krama om varenda en och ta med sig hem till Sverige. Hur kan dessa människor vara så lyckliga medan vi är så olyckliga och klagar på så mycket?
En sak är säkert, denna resa och äventyr har bara väckt mer frågor i mitt huvud och man vill bara hjälpa till mer och mer!
Det finns så mycket att säga, och jag har så lätt för att komma på sidospår och skulle kunna skriva i evigheter. Men det här projektet var iallafall det bästa jag gjort i hela mitt liv. Och jag är så himla stolt över mig själv och över Amanda Beuthan! WE DID IT! Det hade aldrig gått utan allas hjälp, men utan bästa Amanda hade jag inte ens skrivit det här. Jag älskar dig!
Vi båda vill även tacka alla er som följt oss under vårt projekt, vår resa och efteråt! Och är det något ni undrar är ni mer än välkomna att ta kontakt med oss! Känn er inspirerade, be oss om hjälp om ni vill, gör vad ni kan för de som behöver hjälp. Ingenting är omöjligt, det vet vi nu.
Och med detta inlägg avslutar vi Kronanprojektet för den här gången!
Nu ger vi oss ut på nya äventyr, Catrine- till Norge och Amanda- till Lumpen.
Kanske ser ni mer av oss i framtiden?
Många kramar Amanda Beuthan & Catrine Carlsson
♥
